Jag lever fortfarande....

Usch vad jag skäms. Min stackars blogg har legat bortglömd länge nu så det kanske är på tiden att jag visar min fula nuna igen. Här har det hänt grejer minsann. Vi har nämligen lämnat England och slagit ner bopålarna i det hus som pappa lämnade efter sig. Huset som gått i släkten i generationer. Här har jag spenderat varje sommarlov, jullov, sportlov och påsklov som barn och oräkneliga semestrar i vuxen ålder. Det är alldeles underbart att bo här. Att ha skogen och naturen alldeles inpå knutarna. Att kunna njuta av lugnet och friden. Att kunna gå ut i skogen och plocka bär och svamp. Många skulle säkert få lappsjuka men jag älskar det. Jag har alltid varit en naturnörd av stora mått och nu har den nördigheten tagit ett kliv till och inkluderar nu även svamp. När vi kom förra sommaren kände jag bara igen gula kantareller. Det dröjde inte länge förrän jag bekantade mig med Karl-Johan, strävsopp, svart trumpetsvamp, rödgul trumpetsvamp, trattkantarell och fårticka. I år har ytterligare två sorter fått hänga med hem, nämligen taggsvamp och sandsopp. Hundarna tycker att mattes svampintresse är jätteskoj eftersom det innebär många och långa turer i skogen. Husse är mindre intresserad av själva plockandet men när det sedan kommer till ätandet blir det en annan låt i pipan.