It's meeeeeee!!!! I'm back!!! Efter att bloggen legat i träda pinsamt länge tänkte jag att nu är det dags att damma av den och blåsa lite liv i den. Jag höll på att trilla av stolen av förvåning när jag fick höra gruffanden från olika håll över bristen på aktivitet, jag som inte trodde att en endaste kotte läste det strunt som jag knapprar ner.

Kit, vår knasiga lilla hoppeloppa har bott hos oss i tio månader. Hon är en helt annan hund från den vettskrämda och skygga stackare vi fick hem. Hon har fortfarande långt kvar men hon har kommit en bra bit på vägen. Det har utan tvekan varit den svåraste och jobbigaste utmaning jag någonsin tagit mig an och det har garanterat påskyndat min åldringsprocess med en femton år sisådär. Det är rena miraklet att jag ens har hår kvar. Men trots all tandgnisslan och tårar av frustration och uppgivenhet så ångrar jag inte en sekund att jag släppte in denna trasiga lilla tös i vårt liv. Hon är en alldeles underbar liten tjej som bara blir bättre och bättre. Hon började lydnadskurs i november och har redan tagit sig upp till högsta klassen. Visst har hon blivit duktig men uppflyttandet hade dock lite att göra med ljudnivån i hennes nuvarande klass; den kan bli aningen hög stundvis eftersom några av jyckarna är väldigt förtjusta över att höra sina egna skall. Kit är mindre imponerad och blir väldigt ängslig när det blir för stökigt. Största problemet med henne är hennes enorma jaktlust. Allt som rörs, luktar som om det rörs och ser ut som om det rörs ska jagas. Med en omgivning som kryllar av fasaner, vildkaniner, rådjur och katter är oddsen inte på vår sida men efter en halv miljard tuber mjukost, ytterligare ett par miljarder kilo hundgodis, massor av timmar och en hel del svordomar från min sida börjar det faktiskt att bli bättre. Vi är fortfarande ljusår ifrån att släppa henne lös men nu börjar det åtminstone synas lite ljus i ändra änden av tunneln.
                                
                                       

Barts och Kit njuter av solskenet.

Våren är äntligen här efter en lång och kall vinter. Vi lyckades göra slut på en hel oljetank plus några lass ved, det har aldrig någonsin hänt under de tolv år vi bott i det här huset. Men nu har vintern farit sin kos och våren som hittills varit väldigt svårflörtad är här. Vi har grodägg och salamandrar i dammen, magnoliaträdets knoppar är sprickfärdiga, kamelia och påskliljor blommar för fulla muggar. Idag har dessutom solen förärat oss med ett hittills sällsynt besök. Maken och jag har spenderat ett par timmar med att gräva i ordning trädgårdslandet så nu är det redo för plantering. (Min del av jobbet hade garanterat gått fortare om jag inte växlat grävandet mellan att sitta vid dammen och spana efter salamandrar.) Fjolårets grönsaksskörd var en totalkatastrof så vi hoppas på bättre resultat i år.

Påslkliljor ger en glad färgklick i gräset.

Kamelian ser rätt så tjusig ut mot den blå himlen.

Magnoliaträdet nästan i blom.

 

Dammen ser lite skräpig ut såhär på vårkanten. 

Grönsakslandet redo!

 

Sisånandär, nu säger jag hej för den här gången. En liten svart och vit colliefröken kräver att få gå på promenad. Det är hennes första långpromenad på över en vecka. Hon kastrerades för en vecka sedan och har inte fått gå längre än korta rastningsrundor. Efter morgonens återbesök hos veterinären fick vi beskedet att det är bara att tuta och köra.