Nu börjar mina blogginlägg likna det engelska bussystemet igen. Först ingenting på evigheter och så flera på en och samma gång. Nåja, ska bloggen återupplivas så är det väl lika bra att jag gör det med besked när jag ändå är igång. Pappa kan visserligen inte längre läsa den men jag är säker på att han inte skulle vilja att bloggen lades ner.
De sista sex månaderna har varit skit rent ut sagt. Jag ber om ursäkt för ordvalet men det finns ingen annan beskrivning. Som om det inte var tillräckligt att förlora pappa så hade livet ännu ett sorgearbete i beredskap åt mig. Vår fina lilla collieflicka Sadie lämnade oss den 28:e maj. Ena dagen var hon en pigg, kry och glad hund. En dryg vecka senare togs hon ifrån oss. Hon fick en otäck infektion i bakbenet och tyvärr blev det för mycket för henne. Hon hade börjat göra framsteg men så visade ett blodprov att hennes njurar var påverkade. Vi klamrade oss fast vid hoppet att det bara var tillfälligt men vi visste innerst inne att hon inte skulle ha styrkan att kämpa emot den hemska infektion som härjade i hennes kropp. Dagen efter fick vi det fruktade beskedet. Hennes njurar var på väg att ta slut. Vår intelligenta, fina, oerhört speciella lilla collieflicka med de vackraste bärnstensgula ögonen fick somna in och det sista hon hörde och kände var våra lugnande röster och smekande händer. Sov gott lilla Sadie. Du var en oerhört älskad och speciell hund. 
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar