Vadnudå, ännu ett inlägg efter bara en veckas uppehåll?

Mina inlägg börjar nu kunna liknas med det engelska bussystemet. Först kommer ingenting på evigheter och sedan helt plötsligt två på en gång. När jag knapprade ihop förra veckans inlägg var det ju tänkt att det skulle komma med en hel del bilder också. Nu har jag tagit mig en välförtjänt paus efter en stressig vecka på jobbet och tänkte utnyttja den genom att slänga in lite bilder från Sverigevistelsen i slutet av september. Håll till godo.

Skägglav

Svamp av för mig okänd sort


Klippor i Norrfällsviken

Mera klippor i Norrfällsviken

Fin bild bara

Utsikt från sommarstugegrannen

Mera svampar av okänd sort

Norrfällsviken

Trumpetlav

Lingon bland lavar

Några varelser som blev helt och hållet försummade i förra inlägget var både mina underbara brorsbarn och mina härliga lurvbeningar. Världens gulligaste brorson Oliver fyller snart tre år och hans ursöta lillasyster har hunnit bli sju månader. Det var helt underbart att spendera en vecka med dem i augusti. Det var första gången jag träffade Melanie och jag blev inte besviken. Maken till snäll bebis har jag aldrig träffat på. Hon skrattade, åt, sov och gjorde i blöjan. Under den dryga vecka jag spenderade med dem grät hon en endaste gång. Oliver är en urmysig liten grabb som pratar för kung och fosterland samtidigt som han springer omkring och utforskar precis allt i sin omgivning. En helt vanlig två (snart tre)åring med andra ord. Fast självklart är han gulligast i världen. Partisk, moi...?

Så kommer vi då till de lurviga familjemedlemmarna. Bartley har bott hos oss i två år nu. När han flyttade in gick han mest under namnet den svartvita ligisten. Nu har hans uppförande förbättras till den grad att det känns lite taskigt att kalla honom ligist. Vi har fortfarande bekymmer med inkallningen men jag tror ärligt inte att hans jaktlust går att träna bort. Han har dock blivit mycket lugnare när han ser katter och vilt och går inte längre på bakbenen, skakar och gnäller som han gjorde förut. Så jag får vara glad åt de framsteg vi gjort och inse att det inte kommer att bli någon perfekt hund av honom. Min största utmaning under den här resan har varit att inse just det. Men vi har åstadkommit massor med hjälp av klickern och ett par tuber mjukost.

Sadie är snart elva år men har fortfarande lika mycket energi som en valp. Det enda som avslöjar att åldern börjar ta ut sin rätt är att hon blivit grå. Hennes bruna tecken har nu blivit grå och den skarpa vita randen som tidigare gick från pannan och ner till nosen har nu blivit mera utsuddad då det svarta blivit grått och flyter ihop med det vita.