Vadnudå, ännu ett inlägg efter bara en veckas uppehåll?

Mina inlägg börjar nu kunna liknas med det engelska bussystemet. Först kommer ingenting på evigheter och sedan helt plötsligt två på en gång. När jag knapprade ihop förra veckans inlägg var det ju tänkt att det skulle komma med en hel del bilder också. Nu har jag tagit mig en välförtjänt paus efter en stressig vecka på jobbet och tänkte utnyttja den genom att slänga in lite bilder från Sverigevistelsen i slutet av september. Håll till godo.

Skägglav

Svamp av för mig okänd sort


Klippor i Norrfällsviken

Mera klippor i Norrfällsviken

Fin bild bara

Utsikt från sommarstugegrannen

Mera svampar av okänd sort

Norrfällsviken

Trumpetlav

Lingon bland lavar

Några varelser som blev helt och hållet försummade i förra inlägget var både mina underbara brorsbarn och mina härliga lurvbeningar. Världens gulligaste brorson Oliver fyller snart tre år och hans ursöta lillasyster har hunnit bli sju månader. Det var helt underbart att spendera en vecka med dem i augusti. Det var första gången jag träffade Melanie och jag blev inte besviken. Maken till snäll bebis har jag aldrig träffat på. Hon skrattade, åt, sov och gjorde i blöjan. Under den dryga vecka jag spenderade med dem grät hon en endaste gång. Oliver är en urmysig liten grabb som pratar för kung och fosterland samtidigt som han springer omkring och utforskar precis allt i sin omgivning. En helt vanlig två (snart tre)åring med andra ord. Fast självklart är han gulligast i världen. Partisk, moi...?

Så kommer vi då till de lurviga familjemedlemmarna. Bartley har bott hos oss i två år nu. När han flyttade in gick han mest under namnet den svartvita ligisten. Nu har hans uppförande förbättras till den grad att det känns lite taskigt att kalla honom ligist. Vi har fortfarande bekymmer med inkallningen men jag tror ärligt inte att hans jaktlust går att träna bort. Han har dock blivit mycket lugnare när han ser katter och vilt och går inte längre på bakbenen, skakar och gnäller som han gjorde förut. Så jag får vara glad åt de framsteg vi gjort och inse att det inte kommer att bli någon perfekt hund av honom. Min största utmaning under den här resan har varit att inse just det. Men vi har åstadkommit massor med hjälp av klickern och ett par tuber mjukost.

Sadie är snart elva år men har fortfarande lika mycket energi som en valp. Det enda som avslöjar att åldern börjar ta ut sin rätt är att hon blivit grå. Hennes bruna tecken har nu blivit grå och den skarpa vita randen som tidigare gick från pannan och ner till nosen har nu blivit mera utsuddad då det svarta blivit grått och flyter ihop med det vita.

Typ ett halvt årtusende sen sist

Jistanes vad länge sedan jag var här inne och knapprade ihop lite svammel. Utmärkelsen för världens sämsta bloggare är definitivt min. Jag riktigt ser framför mig hur jag går över den röda mattan och tar emot utmärkelsen. Jag på röda mattan, jotack, det vore en syn det. Näe, jag trivs nog bättre med att vara anonym. Och gå i leriga kläder, gummistövlar och ha kvistar i håret utan att bli haffad av någon stylepolis och sedan hamna i modetidningarnas skamvrå. Nej, att vara helt okänd har verkligen sina fördelar.

Jaha, vad har hänt sedan sist då? Hmmm, en hel del. Jag har gått 10 mil i ett svep för välgörenhet, varit på en underbart härlig semester i vår älskade alpdal, haft besök av mamma och varit hemma i Sverige två vändor. Sju plus tre milavandringen var en helt otrolig upplevelse. Första sex timmarna bestod av att vandra i hällregn, bli totalt genomblöt och ha en halv ocean i kängorna. Men det var bara att stampa vidare och tänka att det slutar väl regna snart. När hällregnet påbörjat sin sjätte timme och tanken "det slutar väl snart" tänkts och uttalats en halv miljard gånger började den kännas aningen utnött. Fast det slutade faktiskt att regna innan vandringen gått in i den sjunde timmen. Äventyret var över efter 26 timmar. Maken utgjorde ett fantastiskt stödteam tillsammans med en av mina lagmedlemmars äkta hälft. Trots att det gick mycket lättare än jag trodde att gå de tio milen än jag trodde är det ingenting jag har lust att göra om.

Grönsakslandet som såg väldigt dystert ut i början av sommaren producerade en riktigt fin skörd av potatis, rosenbönor, spräckliga bönor, zucchini och salladsblad. Zucchini hade vi så vi kunde ha öppnat försäljning. Herrejisses vad mycket zucchini det kom ur fyra plantor. Nästa år blir det bara två. Grönkål skördar vi för fullt ännu och brysselkålen bör snart vara klar för provsmakning.

Det var tänkt att jag skulle lägga upp en massa kort också men nu gör sig hungern alldeles för mycket påmind för att sitta här och fortsätta med en massa svammel.

Sisådär, då var det dags att uppdatera bloggen igen. Bara en månad sedan det senaste inlägget så det tar sig. Det kanske finns hopp för mig med. Absoluta höjdpunkten sedan sist är helt klart vår helt fantastiska långhelg i Frankrike. Vår by har en tvillingby i norra Frankrike. I båda byarna finns en förening där medlemmarna alternerar besöken mellan de båda länderna. Det här året var det vår tur att åka till fransmännen. Maken och jag gick med i föreningen förra året så det här var vår första tripp. Vår värdfamilj var oerhört trevlig och gästvänlig. Trots våra enorma protester blev vi inhysta i det största sovrummet medan de själva tog gästrummet. Våra försäkringar om att det var helt okej för oss att sova i gästrummet föll på döva öron. Det var oerhört intressant att få en inblick i det franska vardagslivet och deras traditioner och rutiner. Helgen bestod av trevliga utflykter, fester och intag av enorma mängder vin, god mat, ost och kaffe. Som koffeinknarkare blev jag oerhört förtjust i den franska frukosttraditionen att dricka kaffe ur stora skålar.

Ett litet urval foton:

Men det är inte bara Frankrikeresan som förtjänar ett omnämnande i bloggen. Min lilla brorsdotter blev precis en månad igår. Skruttetjejen.

Sist men inte minst så har jag spenderat en urtrevlig helg med en kompis från hemstaden. Vi hade inte setts på så många år att det inte ens var lönt att fundera på hur länge sedan det var vi träffades sist. Det blev en härlig helg med mycket snack om gamla minnen, strosande på Londons gator, en tur på London Eye och en guidning av bondvischan där vi bor.

Typ ett halvt århundrade sedan sist

Utmärkelsen för sämsta bloggaren i hela universum är definitivt min. Utan någon som helst tvekan. Jag har tänkt flera gånger under sista månaden att det är verkligen dags att uppdatera bloggen men det har liksom bara stannat vid tankeverksamhet.

Sedan sista inlägget har jag hunnit med en långhelg hos storebror med familj. Mamma kom också ner så det var väldigt trevligt att få en helg tillsammans där vi bara kunde umgås och riktigt koppla av. Trollungen Oliver är bara gulligast på hela jordklotet. Denna rara unge fick en ruskigt gullig lillasyster torsdagen den 7 april. Det nyss anlända underverket heter Melanie och som väldigt partisk faster tycker jag ju naturligtvis att både hon och Oliver är det mest underbara barn som finns i hela universum.

Vintern har övergått till vår och påskliljor, magnolior, kamelior och diverse fruktträd blommar för fulla muggar. Sedan har vi det här med leran som nu är ett minne blott! Det går alldeles ypperligt att gå skogspromenaden utan gummistövlar. Något som jag trodde v ar totalt sötrt omöjligt för ett par månader sdan då det absolut inte gick att föreställa sig torr mark. Det har varit ljuvligt väder hela veckan. Shorts och t-shirt väder. Helt otroligt.

Dammen har vaknat till liv och trots att det råder brist på grodägg så finns det en massa liv i den. Maken och jag satt ute i trädgården igårkväll och jag uttryckte ett särskilt missnöje över bristen på både vattensalamandrar och grodor eftersom jag inte sett tillstymmelse till varken salamander eller groda. Men ett par minuter senare uppenbarade sig två salamandrar, hane och hona dessutom. Jag blev alldeles till mig av lycka medan maken som inte sett dem alls trodde att jag fått hallucinationer av vinet. Men de gulliga salamandrarna hade den goda viljan att visa sig för honom också.

Nu följer några rykande färska bilder på färgklickar från trädgården.

Vår rhododendron

Magnolia på nära håll Vårt magnoliaträd

En av våra kamelior

Magnoliaträdet igen

Magnoliaträdet från andra sidan

Två busvovvar i solskenet

Lera för hela slanten

Lera, lera, lera och mera lera. Lera för kung och fosterland. Lera för hela slanten. Detta ord som upprepats flera gånger sammanfattar ganska precis vad fälten och skogarna består av i nuläget. Att gå utanför en asfalterad väg utan gummistövlar är inte att tänka på. Hundpromenaderna består av att klafsa och halka över träskliknande fält. Som grädde på moset sker de flesta hundpromenaderna i mörkret också. Strax före sju varje vardagsmorgon traskar jag och vovveduon runt i skog och mark medan maken ligger och trynar i en varm säng. Nåja, jag får ju i alla fall motion och frisk luft. Och leriga kläder. Och leriga hundar. Engelsk vinter i all ära men leran skulle jag lätt kunna vinka hejdå till.

Annars sitter jag här och gäspar käkarna ur led. Sadie och Bartley busfrö fick för sig att trädgården var full av inbrottstjuvar och andra otäcka varelser häromnatten. Naturligtvis fanns det inte en kotte i trädgården. Inte ens en igelkotte. Bartley busfrö lyckades dessutom riva ner gardinen i vardagsrummet när han i ivern skulle fram till altandörren. Hur han lyckades med det får de lärde tvista om för jag har inte den blekaste. Nej nu ska jag förpassa mig till vardagsrummet och bänka mig framför TV:n. Undrar hur länge det dröjer innan jag somnar....

Gott Nytt År

Jaha, gott nytt år då till alla människor. Rackarns vad tiden har gått fort. 2010 rusade förbi med snälltågshastighet. Jag tror bums att någon har fipplat med tiden så vi hoppade över en månad för så här vansinnigt ruskigt fort ska tiden inte få gå helt enkelt. Det borde vara brottsligt. Igår var det 1/1/11. Det blidde en jädra massa ettor. Mitt uppe i alla dessa ettor så gick mamma och fyllde år oxå. 66 stycken för att vara exakt. Inte ens hon kunde hålla sig ifrån två identiska siffror. Som om det inte var nog med alla ettorna, nej då ska hon komma där och klämma in en dubbelsiffra till i form av 66. Ingen ordning på torpet.

Annars så har både jul och nyår förflutit i stillhet. Juldagen firades hos svärfar och hans fru. Svägerskan med dotter och expartner kom också. Det blev en väldigt trevlig dag med god mat och gott vin av olika sorter. Hundarna tyckte att det här med julen var något alldeles otroligt spännande. De hjälpte oss att öppna våra julklappar på juldagsmorgonen och de blev alldeles till sig av lycka när de fick sina egna julklappar och kände att det luktade ju hundgodis om dem. Papperet åkte av i ett nafs och två lyckliga hundar fick lön för mödan. När det senare på dagen blev dags för julklappsutdelning nummer två upptäckte jyckarna till deras stora glädje att det fanns ju paket till dem den här gången också.

Så blev det nyårsafton och vi hade varken lust eller ork att gå ut. Vi hade fått inbjudningar varav den ena involverade en tripp till London för att titta på fyrverkerierna och den andra var på hemmaplan i form av ett besök till en av byns pubar. Men istället för att nappa på något av dessa förslag kände vi för att vara värsta tråknissarna och stanna hemma och ha myskväll.

Nya året har inletts med en hel massa motion. Det blev väldigt lite på den fronten under december månad vilket märktes ordentligt på midjemåttet. Det ökade midjemåttet hade också fått hjälp av en oförskämt stor konsumtion av pepparkakor, choklad, ost och andra men ack så goda onyttigheter. Eftersom jag inte har minsta lust att köpa kläder i en större storlek är det enda alternativet att blåsa liv i motionerandet och begära skilsmässa från chokladen. Igår blev det en cykeltur på 4.3 mil följt av en långpromenad med fyrbeningarna. Idag stod det dunderpromenad på schemat. Det blev en vända på 3.5 timme, uppskattningsvis runt två mil. Hundarna var mer än nöjda med denna nätta utflykt och sover nu som små grisar. Sova som en gris är något som jag också kommer att göra. Natti natti.