Vintern har anlänt

Nu har vintern minsann hittat till vår del av världen också. Det har varit ordentligt kallt några dagar och i landets norra delar har det kommit massor med snö. Det började snöa så smått här igårkväll och i morse när jag vaknade hade det kommit ett par centimeter. Bartley busfrö blev helt tokig när han såg snön och studsade runt ute på fältet som en känguru på uppåttjack. Typ.

Nu sitter jag här och knapprar iväg i godan ro medan en brasa sprakar i kaminen och Bartley agerar fotvärmare. Sämre kan man ha det.

Trots att vi kämpat med sorgen efter Mutleys bortgång har det ändå funnits några ljusglimtar i höstmörkret. En av dem är att jag har ett nytt jobb. Sedan mitten på oktober jobbar jag som ekonomiassistent. Företaget är detsamma men jag har bytt avdelning. Jag var i akut behov av en förändring, jag hade kommit till en punkt då jag hade ont i magen inför att gå till jobbet och jag var konstant trött och på dåligt humör. Inte nog med det, jag var urled på skiftgången också. När jag kände att uppsägningen närmade sig med stormsteg dök jobbet på ekonomiavdelningen upp. Jag sökte, blev kallad till intervju och till min stora glädje blev jag erbjuden tjänsten. Det är rena himmelriket att jobba måndag till fredag och ha helgerna lediga. Sedan är arbetskamraterna är supertrevliga, uppgifterna är roliga och cheferna är toppen så det krävs ingen examen i kärnfysik för att räkna ut att jag trivs alldeles ypperligt.

Jag nämnde ljusglimtar, den andra är att jag ska bli faster igen. Lilla bustrollet ska få en lillasyster i april.

Nu får det vara färdigsvamlat för den här gången. Bilderna nedanför är från söndagens promenad på Ashdown Forest.

Utsikt över Ashdown Forest

Busfröna i frostigt gräs

Sov gott Mutley

Det var menat att det här skulle bli ett käckt och trevligt inlägg som skulle ha vår höstsemester hemma i Sverige som största fokus men saker och ting blir inte alltid som man tänkt sig. Två dagar innan vår Sverigeresa lämnade världens charmigaste, rufsigaste och tufsigaste lilla raggsocka jordelivet.

Vi insåg att något var allvarligt fel när han tappade aptiten. Mutley som alltid varit den glupskaste hunden i universum. När en sådan hund tappar intresse för mat står det verkligen inte rätt till. Ett besök hos veterinären bekräftade våra värsta mardrömmar. Mutley led av njurinsufficiens. Njurarna var inte bara dåliga, de hade slutat att fungera. Vi stod inför två val. Att låta honom somna in eller att sätta honom på dropp och förlänga lidandet med några veckor. Alternativ två var uteslutet då vi ansåg att det inte var rättvist att utsätta honom för mera obehag utan positiv utgång. Tio i sex på kvällen den 24 september somnade vår lilla skrutt in för gott. Han var världens underbaraste hund som var ett rent nöje att äga. Alla som träffade honom föll pladask, inklusive jag själv när jag såg honom för första gången i januari 1999. Han bodde då hos min mans kusin. Chris och jag hade bara känt varandra några månader när jag följde med honom för att träffa hans kusin och hennes familj. När vi klev ur bilen möttes vi av en gudomligt söt hund. Jag spenderade största delen av dagen med honom och önskade att jag kunde smuggla med honom hem.

Ett och ett halvt år senare flyttade vi till samma by. Den första tiden tog jag Mutley på promenad nästan varje dag. Vi var även hundvakt vid flera tillfällen då kusinen och hennes familj åkte på semester. Efter varje hundvaktstillfälle kände vi att vi absolut inte ville lämna tillbaka honom. I oktober 2003 blev den drömmen verklighet. Kusinens familj hade utökats med barn nummer tre. De omständigheter som följde resulterade i att Mutley flyttade in hos oss. Vi fick nästan sju år med honom. Jag känner mig ärad som fått varit matte till denna ljuvliga raggsocka. Idag skulle han ha fyllt femton år. Han var en väldigt älskad hund som vi aldrig kommer att glömma. Husse och matte saknar dig lilla skruttevännen.