onsdag 17 mars 2010

Sämsta hundägaren i hela universum

Japp, det är jag det. Med besked också. Inatt vid ett tiden vaknade jag av att Bartley gnällde och krafsade på altandörren. Eftersom han gått ut i trädgården strax innan vi gick och lade oss trodde jag naturligtvis att han sett eller hört något ute. Stampade sömndrucket nerför trappan och sa åt honom att lägga av med fånerierna. Det funkade i en halvtimme sedan var det skrap, gnäll och krafs på dörren igen. Drog på mig morgonrocken och släppte ut honom. Efter ett par minuters sniffande och inga naturbehov utförda tog jag in honom och sa åt honom att gå och lägga sig. Köra upp matte mitt i natten och sedan inte uträtta några behov uppskattades verkligen inte. Fick väl en sisådär halvtimmes sömn och så hördes skrap, gnäll och krafs på nytt. Ner och rev i på skarpen att nu fick det jäklar anamma vara nog. Till slut blev jag så inåt skogens less och frustrerad att jag tog upp honom på övervåningen och stängde luckan till trappan. Maken gav upp och förpassade sig till gästrummet. Gnällandet från jycken fortsatte och jag var nära ett sammanbrott. Vid halvsex hörde jag världens spruttljud som följdes av den mest fruktansvärda stank. Just det, voffsingen hade gjort ifrån sig på sovrumsgolvet. Allt bara för att jag var för otålig när jag släppte ut honom. Stackars liten, inte undra på att han ställde till sånt liv. Han försökte ju på alla sätt och vis tala om att något var fel och hans hemska matte misslyckades helt och hållet att förstå och misstog det för rackartyg... Och gissa vad...? Så fort han gjort ifrån sig (både på golvet och ute på tomten) var allt frid och fröjd. Usch vad jag känner mig hemsk och misslyckad. Straffet blev att göra rent sovrumsgolvet men det var rätt åt mig, jag förtjänar ingen som helst sympati. Voffsingen verkar dock ha förlåtit mig för mitt häxliknande beteende. Han fick extra många klappar när jag kom hem från jobbet och jag såg till att gosa med honom riktigt ordentligt. Lite fiskskinn har han också fått så jag tror att vi är vänner igen... Fast matte skäms något ruskigt fortfarande...

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar