Snö, kyla, snökaos och återgång till det normala igen

Dagen efter mitt sista inlägg kom snön och det med besked. Jisses vad det vräkte ner. Onsdagens färd in till jobbet var aningen slirig men tack vare makens skicklighet bakom ratten kom jag till jobbet utan att ha råkat ut för några missöden på vägen. Under dagen fortsatte snöflingorna att singla ner och jag började bli lite orolig inför hur jag skulle ta mig hem. Köra på oplogade vägar med sommardäck är ingen direkt höjdare. Som tur var hade jag varit förutseende och packat min neongula reflexjacka, kängorna, mössa och vantar utifall att jag skulle bli tvungen att promenera hem från jobbet. Och så blev det. Mina urgulliga chefer lät mig gå redan vid halv tre. Det gick mycket fortare än jag trodde att knata hem, redan kvart i fyra var jag hemma. Där möttes jag av två glada jyckar som var ivriga att få komma ut på eftermiddagspromenad. Snön föll tätare och tätare under eftermiddagen och kvällen. På morgonen hade snödjupet tagit sig till 2,5 dm vilket är väldigt imponerande för den här delen av världen. Jag var mindre imponerad när jag insåg att det inte fanns skuggan av en sportkeps att ta sig in till jobbet med bil. Jag ringde till min chef och erbjöd mig att gå in men det totalförbjöds och jag blev ombedd att stanna hemma. Trots att jag var hemma med chefens godkännande kändes det ändå helt fel att inte gå till jobbet. Jag är så plikttrogen att det är rent ut sagt löjligt. Vilken normal människa som helst skulle jubla över att få en gratisdag ledigt men inte jag inte. Dags att uppsöka psykolog kanske? Eftermiddagen bestod av pulkåkning med ett gäng vänner. Jyckarna följde självklart med och röjde runt som vettvillingar. Springa efter matte utför backen var ju hur lajbans som helst.

Medan jag var och roade mig i pulkbacken rådde totalt kaos i resten av grevskapet. Skolor stängdes, tåg ställdes in, folk körde av vägen till höger och vänster. Kombinationen av ovana att köra i snö och halka, sommardäck, antalet bilar på vägen samt att engelsmännen inte har de resurser som krävs för att ta hand om stora mängder snö kan bara gå käpprakt åt pipsvängen.

Snön blev dock inte långvarig. På lördagen började det tina och inom några dagar var snön ett minne blott. Lite trist tycker jag för nu blir ju hundarna leriga och lortiga på promenaderna igen. Bartley misstycker också för det här med snö var ju något alldeles oerhört roligt.

Julen närmar sig med stormsteg och som vanligt är jag ute i sista minuten med allt. Uppskjut inte till morgondagen vad du kan göra i övermorgon är min filosofi. Vilket inte är sådär jättelyckat när det ska julhandlas, pyntas, bakas pepparkakor, städas och slås in julklappar. Som nu till exempel... Egentligen borde jag ju kuta runt med dammtrasan för att sedan sätta upp en massa pynt istället för att sitta här och knappra ihop en massa strunt. Nåja, det löser sig nog. Idag for jag och maken till Tunbridge Wells för att julhandla. Det hade även varenda människa i Sussex och Kent. De verkade ha bjudit in sina avlägsna fastrar, mostrar, kusiner och bryllingbarn från angränsande grevskap också. Denna aktivitet som kallas julhandel är ta mig sjutton guds straff till mänskligheten. Att trängas med en halv miljard andra människor för att göra av med hutlösa summor pengar är definitivt en form av tortyr.

Nej nu får det vara färdigsvamlat för den här gången. Bjussar på några kort från en snöig by.

Vår gata

Sadie i skogen

Snötyngda grenar

Trädgården ca 7 på morgonen

Vintern har anlänt

Nu har vintern minsann hittat till vår del av världen också. Det har varit ordentligt kallt några dagar och i landets norra delar har det kommit massor med snö. Det började snöa så smått här igårkväll och i morse när jag vaknade hade det kommit ett par centimeter. Bartley busfrö blev helt tokig när han såg snön och studsade runt ute på fältet som en känguru på uppåttjack. Typ.

Nu sitter jag här och knapprar iväg i godan ro medan en brasa sprakar i kaminen och Bartley agerar fotvärmare. Sämre kan man ha det.

Trots att vi kämpat med sorgen efter Mutleys bortgång har det ändå funnits några ljusglimtar i höstmörkret. En av dem är att jag har ett nytt jobb. Sedan mitten på oktober jobbar jag som ekonomiassistent. Företaget är detsamma men jag har bytt avdelning. Jag var i akut behov av en förändring, jag hade kommit till en punkt då jag hade ont i magen inför att gå till jobbet och jag var konstant trött och på dåligt humör. Inte nog med det, jag var urled på skiftgången också. När jag kände att uppsägningen närmade sig med stormsteg dök jobbet på ekonomiavdelningen upp. Jag sökte, blev kallad till intervju och till min stora glädje blev jag erbjuden tjänsten. Det är rena himmelriket att jobba måndag till fredag och ha helgerna lediga. Sedan är arbetskamraterna är supertrevliga, uppgifterna är roliga och cheferna är toppen så det krävs ingen examen i kärnfysik för att räkna ut att jag trivs alldeles ypperligt.

Jag nämnde ljusglimtar, den andra är att jag ska bli faster igen. Lilla bustrollet ska få en lillasyster i april.

Nu får det vara färdigsvamlat för den här gången. Bilderna nedanför är från söndagens promenad på Ashdown Forest.

Utsikt över Ashdown Forest

Busfröna i frostigt gräs

Sov gott Mutley

Det var menat att det här skulle bli ett käckt och trevligt inlägg som skulle ha vår höstsemester hemma i Sverige som största fokus men saker och ting blir inte alltid som man tänkt sig. Två dagar innan vår Sverigeresa lämnade världens charmigaste, rufsigaste och tufsigaste lilla raggsocka jordelivet.

Vi insåg att något var allvarligt fel när han tappade aptiten. Mutley som alltid varit den glupskaste hunden i universum. När en sådan hund tappar intresse för mat står det verkligen inte rätt till. Ett besök hos veterinären bekräftade våra värsta mardrömmar. Mutley led av njurinsufficiens. Njurarna var inte bara dåliga, de hade slutat att fungera. Vi stod inför två val. Att låta honom somna in eller att sätta honom på dropp och förlänga lidandet med några veckor. Alternativ två var uteslutet då vi ansåg att det inte var rättvist att utsätta honom för mera obehag utan positiv utgång. Tio i sex på kvällen den 24 september somnade vår lilla skrutt in för gott. Han var världens underbaraste hund som var ett rent nöje att äga. Alla som träffade honom föll pladask, inklusive jag själv när jag såg honom för första gången i januari 1999. Han bodde då hos min mans kusin. Chris och jag hade bara känt varandra några månader när jag följde med honom för att träffa hans kusin och hennes familj. När vi klev ur bilen möttes vi av en gudomligt söt hund. Jag spenderade största delen av dagen med honom och önskade att jag kunde smuggla med honom hem.

Ett och ett halvt år senare flyttade vi till samma by. Den första tiden tog jag Mutley på promenad nästan varje dag. Vi var även hundvakt vid flera tillfällen då kusinen och hennes familj åkte på semester. Efter varje hundvaktstillfälle kände vi att vi absolut inte ville lämna tillbaka honom. I oktober 2003 blev den drömmen verklighet. Kusinens familj hade utökats med barn nummer tre. De omständigheter som följde resulterade i att Mutley flyttade in hos oss. Vi fick nästan sju år med honom. Jag känner mig ärad som fått varit matte till denna ljuvliga raggsocka. Idag skulle han ha fyllt femton år. Han var en väldigt älskad hund som vi aldrig kommer att glömma. Husse och matte saknar dig lilla skruttevännen.

Skandalöst länge sedan sist

Om det finns en utmärkelse för världens sämsta bloggare är jag definitivt en väldigt stark kandidat. Det har hänt en hel del sedan senaste inlägget. Först och främst har hösten börjat göra sig påmind. Löven har börjat visa antydan till att gulna och det har blivit mörkare på kvällarna. Vädermässigt har augusti varit rena katastrofen, vi fick verkligen ett ordentligt smakprov på vad hösten kan bjuda på. Det var mängder med regn, rusk och blåst. Vi fick till och med elda i kaminen en särskilt ruggig kväll.

På det personliga planet har jag kommit underfund med att jag måste byta jobb och det inom en väldigt snar framtid. Jag satsade allt krut på en position inom samma företag men föll tyvärr på mållinjen. En annan kille med erfarenhet inom avdelningen jag sökte till blev nådastöten och självklart fick han jobbet istället. Trots att jag vet att de valde rätt person var det ändå en stor besvikelse att inte ha lyckats. Sådana här gånger är det ju inga poäng för andra plats. Men det är bara att spotta i nävarna och ta nya tag. Det finns fler jobb.

Till sommarens trevligare aktiviteter hör vår härliga campingsemester i Italien och Frankrike. Vi hade tänkt oss två veckor i Frankrike. Vi hade ingenting inbokat utan knölade in oss själva, tältet och all campingutrustning i bilen och gav oss iväg. Vi hade siktat in oss på Juraområdet och de franska alperna men inte planerat mera än så. Efter ett par nätter i Jurabergens norra delar bestämde vi oss för åka längre söderut in i alpregionen. På rekommendation av en arbetskompis som bott i Frankrike spenderade vi en dag i Annecy, en urmysig liten stad vid alpernas fot. Dagen därpå bestämde vi oss för att hitta en campingplats i Val d'Isere och spendera resten av tiden där. När vi kört en bit upptäckte jag som var kartläsare att inom några mil skulle vi komma till en korsning där man kan köra höger till Val d'Isere och vänster till lilla St Bernardspasset. Det sistnämnda går över bergen in till Cormayeur i Italien vilket innebär en halvtimme från Val di Rhemes, vår älskade alpdal. Frestelsen med Italien blev för stark så vi övergav planerna på Val d'Isere helt och hållet och styrde kosan mot mera bekant mark. Till vår stora glädje drevs campingen fortfarande av samma familj. De blev jätteglada att se oss och ville absolut bjuda på kaffe innan de visade oss till en ledig tältplats. Min italienska är begränsad till några få ord medan maken pratar språket flytande. För en gångs skull blev jag tvungen att hålla tyst, något som definitivt hör till ovanligheterna. Det var helt enkelt underbart att vara tillbaka i denna oerhört vackra del av världen. Naturen, djurlivet och floran är obeskrivliga, bilderna som följer talar för sig själva.

Valpelline, Italien

Valpelline, Italien

Valsavarenche, Italien

Col Manteau, Valsavarenche, Italien

Vackra alpblommor av för mig okänd sort

Granparadiso, det högsta berg som ligger enbart i Italien

Val di Cogne, Italien

Val di Cogne, Italien

Val di Cogne, Italien

Val di Rhemes, Italien

Orkide i Val di Rhemes, Italien

Annecy, Frankrike

Annecy, Frankrike

Annecy, Frankrike

Harrison River, Jura, Frankrike

Värmebölja

Jistanes vad varmt det har varit ett tag. Nästan för varmt för att vara ute men nu när sommaren anlänt med besked kan man ju inte klaga. Lustigt släkte människorna. Först gnäller vi för kung och fosterland när det är kallt, regnigt och ruggigt, sedan gnäller vi igen när värmen verkligen kommer för då är det minsann för varmt. Otacksamma varelser det är vad vi är. Så nu måste jag skynda mig att tillägga hur härligt det är med värmen :) Tomaterna tackar och bugar för det varma vädret, de växer så det knakar. Morötterna har nu vuxit till sig, vi har smaskat nyupptagna morötter i flera dagar nu. Första potatisen togs upp igår och avnjöts i en sallad med citronsaft, färska kryddörter, kapris, ugnsrostad paprika och lök. Till detta blev det tonfiskkotlett och ruccola, rädisor, spenat och blandsallat från trädgårdslandet. Smaskigt värre.

Vad gäller dammen hade jag ordentlig jättepanik för någon vecka sedan. Till min stora fasa upptäckte jag flera döda bebisgrodor i dammen och skyllde detta på några vatteninsekter.
Efter en närmare studie visade det sig att insekterna bara städade upp de döda grodorna, de tog alltså inte kål på dem själva. Vad som gjorde att bebisgrodorna dog är fortfarande ett mysterium som jag förmodligen aldrig kommer att hitta någon lösning på. Men det glädjande är att jag inte sett några fler döda smågrodor utan en hel drös levande grodor. Häromkvällen räknade jag till minst 20 småttingar. De är så vanvettigt söta där de hoppar omkring. En pytteliten salamander visade sig för ett par dagar sedan, salamanderparet måste ha tillverkat smått. Helt otroligt hur en damm kan hysa så mycket liv. Den enda nackdelen med dammen är att det är supersvårt att få någonting gjort i trädgården. Jag blir ofta fast och studerar varelserna i dammen istället för att göra det jag egentligen kom ut för :)

Länge sen sist

Nu är det toklänge sedan bloggen ägnades lite uppmärksamhet så jag tänkte att det var dags att ändra på det idag. Det har hänt en hel del sedan sista inlägget. Våren har övergått till sommar, grönsakerna växer och frodas i landet. Vi skördar salladsblad, ruccola och spenat för fulla muggar, andra omgången är snart på gång. En skörd rädisor är uppätna och nästa sådd är snart klar. Jag har tjuvsmakat på morötterna, de var vanvettigt goda men i minsta laget än så länge så det gäller att lägga band på sig ett litet tag till. Bondbönorna, rosenbönorna och sockerärterna växer så det knakar. Tomater, zucchini, potatis, jordärtskockor, broccoli, kål, grönkål och blomkål likaså. Det enda som inte växer lika duktigt är ärtorna, de verkar väldigt sega. Men jag måste ändå säga att jag är mer än nöjd med vårt första försök att odla grönsaker. Vi hade ett gäng vänner över på mat och kubbspelande när maken fyllde år förra helgen. De blev himla imponerade av att bli bjudna på sallad från det egna landet.

Dammen riktigt sjuder av liv. Grodynglen har numera ben och börjar likna små grodor allt mer för varje dag som går. Vattensalamandrarna syns med jämna mellanrum och vi har ett par bofasta vuxna grodor. Häromdagen hade vi tre grodor i dammen samtidigt, jag blev alldeles till mig av lycka. Grannarna som hör mina glädjetjut över varelserna i dammen måste tycka att jag är redo för att läggas in på hispan.

En ståtlig vatteniris som vi fick av några snälla grannar

Bartley busfrö vid grönsakslandet



Det nyplanterade området bortanför dammen

Bartley busfrö vid dammen

Grönsakslandet

En till bild på de nyplanterade växterna

Lite suddig bild men det ÄR faktiskt en groda där i mitten!


Ett hörn av dammen

Dammen

Vår!

Idag är det sådär jättehärligt vårväder så jag var bara tvungen att plocka fram kameran och gå på fotouppdrag i trädgården.

Magnoliaträdet i full blom

Dammen

Bartley och Sadie solar sig

Kameliabusken på framsidan

Samma kameliabuske

Magnolia i närbild

Och mera magnolior

Andas ut, maken har inte sett i syne

Rubriken syftar då alltså på föregående inlägg där jag började undra om maken sett i syne vad gäller varelserna i dammen. Men nu kan jag lättad meddela att min make är fullständigt normal. Det finns nämligen en vattensalamander i vår damm! Jag såg den nu ikväll med alldeles egna ögon. Den höll sig stilla några sekunder också så jag kunde snabbt konstatera att det är en mindre vattensalamander som huserar i vattnet. Löjligt överlycklig rusade jag in och hasplade exalterat ur mig att jag sett salamandern. Hmmm, undrar vem det är som är onormal i det här hushållet...? Den som tror att han sett en salamander eller den som blir alldeles till sig av lycka när det upptäcks att det verkligen bor en salamander i dammen? Den frågan överlåter jag till den som läser bloggen.

Typ hundra år sen sist

Okej nätt överdrift men nu var det snorlänge sedan jag var inne här och svamlade lite. Hmm, vad har hänt sedan sist? Det har blivit mycket mera vår. Dammen har blivit en populär plats för insekstslarver och lite annat smått och gott. Minst en groda har flyttat in. Nu väntar vi bara på att den ska bjuda in sina polare också, det finns plats för en hel drös med grodor. Vi har dock fuskat lite med grodägg från en kompis damm. Nu har dessa kläckts till söta små grodyngel som far omkring i vattnet. Maken tror sig ha sett en vattensalamander också men trots mina täta besök till dammen har jag inte sett minsta tillstymmelse till vattensalamander. Börjar tro att maken sett i syne. Men så länge han inte börjar höra röster tänker jag inte oroa mig nämnvärt.

Vi har kommit igång med vår grönsaksodling så nu är det bara för fröna att sätta igång att gro. Tomatplantorna har kommit upp och i torsdags satte jag potatis och lök och sådde en rad morötter. Till veckan ska det sås sallat, rödbetor, bönor och ärter av alla de slag. Jag har även gjort ett halvhjärtat försök att skärma av grönsakslandet så att inte vovve modell Bartley ska använda det som racerbana. Apropå Bartley så går det riktigt bra med träningen. Det kanske blir en väluppfostrad jycke av honom till slut också. Den som lever får se.

Annars så är jag trött som en utbetad liten gnukalv efter tre tuffa dagar på jobbet. Av någon muppig anledning har jag sovit tokdåligt på nätterna sista tiden. Är snortrött men går det att sova? Pyttsan, jag ligger där och snurrar och har mig, somnar typ en kvart innan väckarklockan går igång och är då i närmast zombietillstånd. Nåja, tur det finns kaffe så man inte somnar över tangentbordet på jobbet.

Sämsta hundägaren i hela universum

Japp, det är jag det. Med besked också. Inatt vid ett tiden vaknade jag av att Bartley gnällde och krafsade på altandörren. Eftersom han gått ut i trädgården strax innan vi gick och lade oss trodde jag naturligtvis att han sett eller hört något ute. Stampade sömndrucket nerför trappan och sa åt honom att lägga av med fånerierna. Det funkade i en halvtimme sedan var det skrap, gnäll och krafs på dörren igen. Drog på mig morgonrocken och släppte ut honom. Efter ett par minuters sniffande och inga naturbehov utförda tog jag in honom och sa åt honom att gå och lägga sig. Köra upp matte mitt i natten och sedan inte uträtta några behov uppskattades verkligen inte. Fick väl en sisådär halvtimmes sömn och så hördes skrap, gnäll och krafs på nytt. Ner och rev i på skarpen att nu fick det jäklar anamma vara nog. Till slut blev jag så inåt skogens less och frustrerad att jag tog upp honom på övervåningen och stängde luckan till trappan. Maken gav upp och förpassade sig till gästrummet. Gnällandet från jycken fortsatte och jag var nära ett sammanbrott. Vid halvsex hörde jag världens spruttljud som följdes av den mest fruktansvärda stank. Just det, voffsingen hade gjort ifrån sig på sovrumsgolvet. Allt bara för att jag var för otålig när jag släppte ut honom. Stackars liten, inte undra på att han ställde till sånt liv. Han försökte ju på alla sätt och vis tala om att något var fel och hans hemska matte misslyckades helt och hållet att förstå och misstog det för rackartyg... Och gissa vad...? Så fort han gjort ifrån sig (både på golvet och ute på tomten) var allt frid och fröjd. Usch vad jag känner mig hemsk och misslyckad. Straffet blev att göra rent sovrumsgolvet men det var rätt åt mig, jag förtjänar ingen som helst sympati. Voffsingen verkar dock ha förlåtit mig för mitt häxliknande beteende. Han fick extra många klappar när jag kom hem från jobbet och jag såg till att gosa med honom riktigt ordentligt. Lite fiskskinn har han också fått så jag tror att vi är vänner igen... Fast matte skäms något ruskigt fortfarande...

Tillbax i England igen

Jahaja, så var man tillbaka i grevskapet där leran hägrar då. Jistanes vad 16 dagar kan gå fort, pang sa det bara så var vi tillbaka. Undrar om någon var inne och fipplade lite med tiden så att vi hoppade över några dagar för så här jädrans fort ska inte tiden få gå. Hursomhelst så var det underbart att vara hemma i Svea Rike och umgås med familjen, åka slalom och bara njuta av snö och kyla. Det sistnämnda fick vi med besked, temperaturen kröp ner till minus 30 i mammas stad. Just den dagen var vi hos pappa där vi hade den tropiska temperaturen av minus 24.

Höjdpunkten på semestern var dagarna i Kittelfjäll. Vi var borta i totalt fem dagar varav tre spenderades i de härliga slalombackarna. Maken börjar få ordentligt snits på åkningen nu vilket är jättekul för honom men även för mig eftersom det innebär att mina försök som instruktör inte har varit helt bortkastade.

Självklart blev det även ett par dagar med broren och hans familj. Lilla trollet är snart 15 månader. Helt otroligt hur stor han har blivit och hur mycket han förändrats sedan sist jag såg honom. Nu har jag börjat nedräkningen tills de kommer hit i maj.

Emellan allt slalomåkande blev det även många timmar framför TVn då vi är OS-nördar båda två. Verkligen jätteskojsigt att det gick så bra för Sverige! Jagvar lite sur över tanken att missa herrarnas femmil i söndags eftersom vi då var tillbaka i England. Men till min stora glädje sändes hela loppet så det var bara att bänka sig framför TVn och heja på de svenska åkarna. Det funkade tydligen eftersom Johan Olsson kammade hem en till medalj!

Voffsingarna blev alldeles till sig av lycka när vi hämtade dem men den som blev allra gladast var Bartley. Han skuttade runt i huset som en yster gnukalv och verkade mer än nöjd med att vara hemma igen. Träningen som gick så fint har tyvärr tagit ett ordentligt kliv bakåt, inkallningen är under all kritik. Men på den korta tid vi varit tillbaka har han redan gjort framsteg så jag hoppas att han kommer tillbaka till nivån han var på innan semestern inom en snar framtid.

Nedräkning inför semestern!

Den här tiden nästa vecka kommer vi att vara i Sverige, närmare bestämt på X2000 som ska ta oss till Sundsvall. Det ska verkligen bli roligt att komma hem en sväng. Första natten ska vi bo hos broren med familj, jag riktigt längtar efter att få pussa på lilla Olivertrollet som nu är ett år och två månader. Sedan bär det av norrut och på tisdagen blir det en tripp ännu längre norrut, nämligen till fjällen.

Förutom förberedelser inför semestern knallar livet på som vanligt här. Enda undantaget är att svärfar drog på sig en otäck infektion i benet så det blev en dryg veckas sjukhusvistelse för honom. Nu är han hemma igen och verkar må riktigt bra. Vovvarna är också glada över att "farfar" mår bättre igen för det innebär att deras promenader inte kommer att påverkas. Eftersom det blir lite väl mycket att dumpa tre hundar på svärfar och hans fru, speciellt då en av dem är av en aningen bångstyrigare natur ska de bara passa Sadie och Mutley. BusBartley ska till sin före detta matte. Den aningen bångstyrigare voffsingen vid namn Bartley börjar bli riktigt duktig. Inkallningen går bättre för varje vecka och lydnadskursen har visat sig vara en stor succé. Han älskar verkligen att jobba och det är så roligt att allt jobb gett och fortsätter att ge goda resultat.

På träningsfronten för min del är det cykling som gäller för hela slanten. Jag, maken och några till har anmält oss för London till Brighton rutten, en vända på nätta 9.1 mil. Det har inte blivit något cyklande alls under vintern så nu måste konditionen byggas upp igen. Men eftersom grundkonditionen redan finns bör det gå hyfsat lätt att få upp flåset igen.

Meeera snööööööööööö

Det har dumpit ner en hel mängd av den vita varan sista dagarna. Hela England har stannat upp, det har sänts extra nyhetssändningar om snöfallet och minusgraderna. Lustigt att det som är vardagshändelser under svenska vintern orsakar värsta kalabaliken här. Kontoret har stängts tidigare flera dagar och mängder av mina kollegor har inte kunnat ta sig till jobbet. Den största delen av snön föll natten mellan tisdag och onsdag förra veckan. På onsdag morgon insåg jag att det inte skulle vara möjligt att ta bilen till jobbet. Sommardäck på hala, oplogade vägar kombinerat med de backar vi måste ta oss uppför och nerför är inte speciellt lyckat. Jag totalvägrade låta mig besegras av ett par decimeter snö så jag tog på mig lämpliga kläder och påbörjade den milslånga promenaden till jobbet. När jag var halvvägs kom en man körandes i sin Land Rover. Hygglig som han var stannade han och frågade om jag ville ha skjuts. Längre fram fick han sladd och hamnade i diket. Fram med spaden för att gräva ut honom. Efter lite grävande och knuffande så var bilen ute ur diket. Nästa hinder var ett träd som fallit över vägen. Killen med Land Rovern var ordentligt utrustad. Bland alla hans verktyg och prylar fanns ett rep som kom till användning. Efter en liten stund var trädet ur vägen och vi kunde fortsätta. Jag tror aldrig jag har haft en så händelserik resa till jobbet förut!

I torsdags var jag ledig så behövde inte bekymra mig om hur jag skulle ta mig till och från jobbet. Vid lunchtid ringde det på dörren och utanför stod några kompisar med barnsligt förväntansfulla leenden. Med sig hade de två kälkar och en pulka. Jag som inte åkt pulka på åratal var inte svår att övertala. Ytterkläderna åkte på i ett nafs och självklart följde jyckarna med också. Vi hade hur kul som helst, snacka om att bli barn på nytt! Hundarna hade också jättelajbans, de sprang upp och nerför backen som galningar. Efter ett par timmars barnslig aktivitet gick vi hem till en kompis där vi drack upp det sista av hennes glögg och mumsade i oss vårrullar och annat smått och gott som hon hade liggandes i frysen respektive kylen.

Det var fler som kommit på idén att åka kälke

Kälkbacken med kyrkan i bakgrunden

Maken på väg upp efter första åket

Maken och Jill på väg ner, Colin och Mia på väg upp

Backen nerifrån

Längs vägen på väg hem

Gott Nytt År

Jaha, så sitter man här första dagen på det nya året sådär lagomt trött och seg som man blir när man går och lägger sig halv fem på morgononen och stiger upp strax efter halv nio. Vi spenderade sista kvällen på år 2009 i glada vänners lag. Det blev en mycket trevlig nyårsafton med mängder av bubbel och bra musik.

Julen har förflutit i stillhet. Det var ju tänkt att pappa skulle fira jul med oss men den planen skar sig då pappas hälsa tyvärr satte stopp för resan. Verkligen oerhört superjättesynd men det var bara att acceptera att saker och ting inte alltid går som planerat. Vi hade en trevlig jul i alla fall på varsitt håll. Pappa firade jul med min bror, hans flickvän och deras lilla busunge. Maken och jag bjöd in några vänner på glögg och pepparkakor på juldagen. Efter att ha värmt upp med glögg tyckte vi att en öl på puben var en väldigt trevlig idé. Hemma igen öppnade vi julklapparna. Bästa klappen var min iPod touch, jag har blivit som en barnunge med en ny leksak. Det är en helt fantastisk pryl. Jag har fört över en massa musik, lite foton och laddat ner ett helt gäng podcasts. Vi tog det lilla lugna resten av dagen och åt inte vår julmiddag förrän halv tio på kvällen. På annandagen åkte vi till svärfar och hans fru. Det blev första gången de träffade BusBartley. Hans uppförande var hyfsat tillfredsställande och svärfar med fru blev väldigt förtjusta i det nya tillskottet. Allt han ställde till med var att få upp locket på komposttunnan och sätta i sig kokta ärter, få ner ett tomt ostpaket och slicka svägerskans tack och lov tomma efterrättsskål.