Snöööööööööööööööö

Här har det snöat ordentligt, det föll över en decimeter snö under natten mellan torsdag och fredag. Det var kaos i Sussex och alla andra grevskap som drabbats av den vita nederbörden. Skolor stängdes, folk på motorvägen hade blivit tvungna att övernatta i sina bilar och det var allmän kalabalik. Som svensk från landets norra delar tycker jag att det är ordentligt patetiskt att lite snö kan skapa sådan kaos. Men snön är ju inte en naturlig del av vardagen under det engelska vinterhalvåret så de är inte förberedda på samma sätt.

Hundarna tyckte att det här med snö var hur lajbans som helst. De for runt som ystra gnukalvar och hade allmänt roligt. Kameran var en nödvändighet under morgonpromenaden och här nedanför finns några av fotona.

Sadie poserar medan Bartley har fullt upp med att undersöka vad som finns under det omkullfallna trädet.


Mutley vid grinden.

Snötyngda träd.

Synen jag möttes av när jag kom in i skogen.

Sadie och Bartley busar på fältet.

Bartley racar runt.

Trädgårdsvy från balkongen.

Bild tagen från altandörren.

Duuuuktig Bartley och duktig Toto

BusBartley och jag var på privatträning i söndags för att få tips och råd om hans urusla inkallning. Det gick verkligen jättebra och busjycken var hur duktig som helst. Instruktören tyckte också att han gjort väldigt bra ifrån sig. Om en vecka börjar vi lydnadskurs, något som jag ser framemot. De sista dagarna har vi verkligen jobbat på det instuktören gick igenom och sett kanonresultat på så kort tid. I morse satt busen framför mig och var helt fokuserad på mig trots att fasaner kacklade från alla håll och kanter. Vi fick även in några riktigt klockrena inkallningar. Eftermiddagspromenaden tog vi på Ashdown Forest, en vända som jag inte gått på flera månader. Trots en hel massa goda lukter var BusBartley superduktig och kom som en oljad blixt på varje inkallning. Långlinan som införskaffades förra veckan har visat sig vara ett kanonbra redskap. Träningen har verkligen gått över förväntan, jag hade aldrig i min vildaste fantasi kunnat föreställa mig att vi skulle se resultat så här fort. Idag investerade jag även i en klotång. Maken skrattade åt mig och önskade mig lycka till med att klippa klorna på BusBartley. Han avskyr nämligen att få sina tassar hanterade. Sadie var först med att pröva klotången. Hon är världens mest samarbetsvilliga hund så där är det bara att klippa. Så blev det BusBartleys tur. Lite lirkande och lugnt prat och vips så var klorna på alla fyra tassarna klippta. När det var dags för byrackan Mutley var jag tvungen att ta hjälp av maken. Det eländiga hundskrället slingrade sig som värsta bläckfisken men efter en liten brottningsmatch var även denna jyckes klor avklarade.

Så kommer vi till del två i rubriken. Det var min tur att ta hand om pållen idag. Det var soligt för en gångs skull så hästarna kunde gå ut i hagen. Sista dagarna har de stått inne pga regn, regn, regn och lite mera regn. Marken i skogen har förvandlats till värsta lerträsket så det blev bara en tur fram och tillbaka längs vägen idag. Vi hade varit ute i bara några minuter när vi stötte på min värsta mardröm. En traktor utrustad med häckklippningsredskap. Typ ett redskap som ser ut som en stor lyftkran. Till råga på allt väsnas den för kung och fosterland också. Det kändes inte sådär jättekul att försöka få hästen förbi men det gick som en dans. Föraren var hygglig och stängde av klippredskapet men satte igång det så fort vi kommit förbi. På vägen hem mötte vi samma fordon igen. Den här gången var hästen inte alls lika lugn för nu kom ju monstergrejen emot honom. Föraren stängde av klippredskapet igen och startade upp när vi gått förbi. Då blev hästen livrädd, skuttade i sidled, tog några galoppsteg och kändes väldigt kort och hoptryckt. Jag satt lugnt, pratade med honom och manade på med skänklarna. Bara någon minut senare var han helt lugn och sansad igen. Jag blev så glad över att det gick så pass bra och att vi klarade av situationen utan problem.

Nu är det sängdags för min del, sitter här och gäspar käkarna ur led.

Trött som en gnukalv

...är precis vad jag är. Har avslutat ett inte alltför trevligt skift där precis allt gått käpprakt åt pipsvängen. Som grädde på moset har Bartley skadat sporren på höger framben och skurit sig på taggtråd. Maken fick ta honom till veterinären i lördags medan jag var på jobbet. En nätt utgift på en sisådär 150 pund. Precis vad man behövde såhär före jul. Nu har hundskrället ett bandage på tassen och en tratt på huvudet. Som tur är har han anpassat sig riktigt bra med tratten och det verkar inte bekomma honom att han har vad som liknar en stor lampskärm runt halsen.

Imorgon bitti tänker jag inte kliva upp före åtta, kanske ska jag unna mig en kopp kaffe och en lässtund också innan jag masar mig ur sängen.

Något som står på morgondagens agenda är införskaffandet av en långlina. Jag hoppas att jag med hjälp av långlina, ett ton hundgodis och en maxiportion tålamod kommer att få bukt med Bartleys inkallning som i nuläget är ett katastrofområde.

Sist men inte minst fick jag en jättetrevlig nyhet igårkväll. Pappa kommer hit och firar jul med oss! Och med den glada nyheten avslutar jag kvällens inlägg och pallrar mig iväg till sängen.