Höstrusk

Nu är det sådär riktigt härligt ruskigt höstväder. Regn, blåst och sådär mysigt ruggigt som det bara är på hösten.

Nu har det gått nästan tre veckor sedan Bartley flyttade in. Han har gjort sig ordentligt hemmastadd och verkar trivas riktigt bra med tillvaron. Vi har haft några tillfällen där vi inte riktigt kommit överens men i det stora hela går det kanonbra. Han är en urmysig hund som man blir glad av att ha omkring sig. Enda smolket i glädjebägaren är inkallningen som är under all kritik men med ett ton hundgodis och en packe tålamod ska det nog lösa sig.

Byrackan Mutley

Bartley vilar på sängen med husse och Sadie

Tre slagna hjältar

Så blev de tre...

Det lyckades! Bartley flyttade in här igårkväll och antalet hundar i hushållet har nu gått från två till tre. Det krävdes inte alls speciellt mycket övertalning för att få maken att ge med sig, han är ju också jätteförtjust i Bartley så det behövdes inga förhandlingar på toppnivå för att Bartley skulle bli medlem i vår flock. Sadie och Mutley har accepterat honom utan problem. Men så har Bartley varit här väldigt mycket förut också så det underlättar ju naturligtvis. Han är en underbar hund, trevlig, vänlig, älskar att gosa. Välkommen hem till oss Bartley, hoppas du kommer att trivas!

Vilopaus på sängen.

Bartley i hallen. Lägg märke till byrackan Mutley i dörröppningen.

I hallen.

I köket med Sadie.

Fortsatt höstväder

Nu är hösten här, det råder ingen som helst tvekan om den saken. Mina dahlior har kämpat tappert men har nu har hösten fått sitt grepp om dem. Måste pallra mig ut och gräva upp knölarna men inte just idag. Har liksom inte energin till det. Jag är helt slut efter ett jobbigt fyra dagarsskift. Stress, stress, ännu mer stress, upprörda kunder och en dator som krånglar hela tiden. Ett kalasrecept för ett mardrömsskift. Tack och lov är det över och nu har jag två dagar att ta igen mig på. I morgon är det min tur att ha hand om pållen och jag ska rida lektion för första gången på månader.

Toto och jag kommer oerhört bra överens nuförtiden. Det har vi visserligen alltid gjort men jag har känt att han inte lydit mig till hundra procent. Nu är det precis som om det äntligen har klickat och han har förstått att det är faktiskt jag som bestämmer. I måndags var det underbart väder och vi tog en härlig långtur. På vägen hem red vi runt det stora fältet och jag bestämde mig för att låta honom sträcka ordentligt på benen. Jag brukar alltid hålla hans galopp kort men förra veckan släppte jag efter. Samma sak den här veckan men jag lät honom köra full fart den här gången. Jistanes vad fort det gick, jag fick tårar i ögonen av fartvinden! När jag bestämde att det var dags att sakta ner lydde han omedelbart och höll den takt jag bad om. Ute på vägen igen hade världens monsterlastbil stannat vid vägen. Stora orange lampor blinkade, det var varningsskyltar efter vägen, på lastbilens flak var en stor lyftkran men tack och lov var den ihopfälld. Jag undrade i mitt stilla sinne hur det skulle gå att få pållen förbi allt detta. Han var tveksam, stannade och fnös lite men jag pratade lugnt med honom, strök honom på halsen och manade på med skänklarna och han gick rakt förbi! Självklart fick han massor med beröm för att ha varit så modig.

I tisdags blev det lite kaos när han skulle ut i hagen. Vi väntade med att släppa ut hästarna eftersom lågstadieskolan som ligger tvärs över vägen skulle få besök av en helikopter. Vi bestämde oss för att vänta med att släppa ut hästarna tills helikoptern åkt. Vilket visade sig vara ett mycket klokt beslut för den åkte rakt över hagen, de hade med största sannolikhet blivit livrädda och skenat runt som galningar om de varit ute. Hästarna var dock otåliga och ville ut, de visste ju inte varför de fått vänta. Limerick och Lewie släpptes ut först och blev helt tokiga. De galopperade runt och gjorde bocksprång. Lewies hage är alldeles bredvid Limericks. För att komma till min pålles hage måste man gå igenom Limericks. Jag ledde Toto genom grinden och när jag vände mig om för att stänga den såg jag att Totos hovar var uppe i luften. Knashästen såg hur polarna busade och ville leka han med så han stegrade. Ordentligt. Jag fick ner honom och rev i på skarpen att han skulle hålla sig lugn. Ledde honom genom hagen med Limerick galopperande på ena sidan och Lewie på den andra. Toto var spänd och ville busa han med men han gick snällt bredvid mig. Jag är så stolt över honom över att han valde att lyda mig. Hade han velat stegra och busa hade jag inte kunnat hålla honom, han är ju trots allt mycket större och starkare än mig!

Idag är vi hundvakt åt den här lilla varelsen. Om jag får min vilja igenom så flyttar han in... Michele känner nämligen att hon inte längre kan ge honom den motion och uppmärksamhet han behöver. Min övertalningsförmåga har verkligen satts på prov, jag försöker övertyga maken att voffsingen ska få stanna kvar.

Storm, hällregn och solsken

Det är ungefär hur man kan sammanfatta vädret över de två senaste dagarna. Igår morse hade alla ruskvädersystem årsmöte över Sussex för jistanes vad det regnade och blåste. Jag och min kompis blev plaskblöta på morgonpromenaden. Michele blev till på köpet blötare än mig, stackaren stod nämligen ute på fältet och väntade på mig i en kvart. Anna sjusovare låg nämligen i sängen och snusade så gott. Jag som aldrig sover till längre än klockan åtta tänkte att det är ju helt onödigt att ställa väckarklockan, att sova längre än till halv nio var en rent ut sagt löjlig tanke. Vem var det som sov när klockan var kvart i nio? Inte sådär jättesvårt att gissa va?

Strax efter tolv packade jag in hundarna, handdukar till jyckarna, vandringskängor till mig, ombyte till mig och en lång regnjacka i bilen. Sedan bar det iväg till Esher för att träffa en gammal arbetskompis som jag inte träffat sedan 2001. Hans lilla westie blev inte det minsta imponerad över att få min knasduo på besök. Men efter några minuters skällande och morrande kom hon på bättre tankar. Vi tog pälsbollarna på promenad, sedan satt vi och drack kaffe och löste världsproblemen i några timmar innan det var dags för mig att knöla in hundarna i bilen och åka hem igen.

Idag har vi haft strålande solsken och knallblå himmel. Efter vovvepromanad och frukost åkte jag ner till stallet. Pållen ryktades, sadel, träns och benskydd åkte på och det bar iväg ut. På vägen hem smet vi in på stora fältet och det blev en galopp i en hejdundrande fart. När vi kom ut på vägen igen hade en enorm lastbil parkerat där. Orangefärgade lyktor blinkade som värsta julgransbelysningen och det var varningsskyltar efter vägen. Jag undrade i mitt stilla sinne hur pållen skulle reagera på hela faderullan men det gick så bra så. Visst var han lite tveksam men efter uppmanande puffar från mina skänklar och lugnande prat gick han rakt förbi. Naturligtvis fick han massor med beröm för att ha varit så modig :)

Nu är sängen nästa anhalt, sitter här och gäspar så det står härliga till.