...är precis vad jag är. Har avslutat ett inte alltför trevligt skift där precis allt gått käpprakt åt pipsvängen. Som grädde på moset har Bartley skadat sporren på höger framben och skurit sig på taggtråd. Maken fick ta honom till veterinären i lördags medan jag var på jobbet. En nätt utgift på en sisådär 150 pund. Precis vad man behövde såhär före jul. Nu har hundskrället ett bandage på tassen och en tratt på huvudet. Som tur är har han anpassat sig riktigt bra med tratten och det verkar inte bekomma honom att han har vad som liknar en stor lampskärm runt halsen.
Imorgon bitti tänker jag inte kliva upp före åtta, kanske ska jag unna mig en kopp kaffe och en lässtund också innan jag masar mig ur sängen.
Något som står på morgondagens agenda är införskaffandet av en långlina. Jag hoppas att jag med hjälp av långlina, ett ton hundgodis och en maxiportion tålamod kommer att få bukt med Bartleys inkallning som i nuläget är ett katastrofområde.
Sist men inte minst fick jag en jättetrevlig nyhet igårkväll. Pappa kommer hit och firar jul med oss! Och med den glada nyheten avslutar jag kvällens inlägg och pallrar mig iväg till sängen.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar