Jag lever fortfarande....

Usch vad jag skäms. Min stackars blogg har legat bortglömd länge nu så det kanske är på tiden att jag visar min fula nuna igen. Här har det hänt grejer minsann. Vi har nämligen lämnat England och slagit ner bopålarna i det hus som pappa lämnade efter sig. Huset som gått i släkten i generationer. Här har jag spenderat varje sommarlov, jullov, sportlov och påsklov som barn och oräkneliga semestrar i vuxen ålder. Det är alldeles underbart att bo här. Att ha skogen och naturen alldeles inpå knutarna. Att kunna njuta av lugnet och friden. Att kunna gå ut i skogen och plocka bär och svamp. Många skulle säkert få lappsjuka men jag älskar det. Jag har alltid varit en naturnörd av stora mått och nu har den nördigheten tagit ett kliv till och inkluderar nu även svamp. När vi kom förra sommaren kände jag bara igen gula kantareller. Det dröjde inte länge förrän jag bekantade mig med Karl-Johan, strävsopp, svart trumpetsvamp, rödgul trumpetsvamp, trattkantarell och fårticka. I år har ytterligare två sorter fått hänga med hem, nämligen taggsvamp och sandsopp. Hundarna tycker att mattes svampintresse är jätteskoj eftersom det innebär många och långa turer i skogen. Husse är mindre intresserad av själva plockandet men när det sedan kommer till ätandet blir det en annan låt i pipan.

It's meeeeeee!!!! I'm back!!! Efter att bloggen legat i träda pinsamt länge tänkte jag att nu är det dags att damma av den och blåsa lite liv i den. Jag höll på att trilla av stolen av förvåning när jag fick höra gruffanden från olika håll över bristen på aktivitet, jag som inte trodde att en endaste kotte läste det strunt som jag knapprar ner.

Kit, vår knasiga lilla hoppeloppa har bott hos oss i tio månader. Hon är en helt annan hund från den vettskrämda och skygga stackare vi fick hem. Hon har fortfarande långt kvar men hon har kommit en bra bit på vägen. Det har utan tvekan varit den svåraste och jobbigaste utmaning jag någonsin tagit mig an och det har garanterat påskyndat min åldringsprocess med en femton år sisådär. Det är rena miraklet att jag ens har hår kvar. Men trots all tandgnisslan och tårar av frustration och uppgivenhet så ångrar jag inte en sekund att jag släppte in denna trasiga lilla tös i vårt liv. Hon är en alldeles underbar liten tjej som bara blir bättre och bättre. Hon började lydnadskurs i november och har redan tagit sig upp till högsta klassen. Visst har hon blivit duktig men uppflyttandet hade dock lite att göra med ljudnivån i hennes nuvarande klass; den kan bli aningen hög stundvis eftersom några av jyckarna är väldigt förtjusta över att höra sina egna skall. Kit är mindre imponerad och blir väldigt ängslig när det blir för stökigt. Största problemet med henne är hennes enorma jaktlust. Allt som rörs, luktar som om det rörs och ser ut som om det rörs ska jagas. Med en omgivning som kryllar av fasaner, vildkaniner, rådjur och katter är oddsen inte på vår sida men efter en halv miljard tuber mjukost, ytterligare ett par miljarder kilo hundgodis, massor av timmar och en hel del svordomar från min sida börjar det faktiskt att bli bättre. Vi är fortfarande ljusår ifrån att släppa henne lös men nu börjar det åtminstone synas lite ljus i ändra änden av tunneln.
                                
                                       

Barts och Kit njuter av solskenet.

Våren är äntligen här efter en lång och kall vinter. Vi lyckades göra slut på en hel oljetank plus några lass ved, det har aldrig någonsin hänt under de tolv år vi bott i det här huset. Men nu har vintern farit sin kos och våren som hittills varit väldigt svårflörtad är här. Vi har grodägg och salamandrar i dammen, magnoliaträdets knoppar är sprickfärdiga, kamelia och påskliljor blommar för fulla muggar. Idag har dessutom solen förärat oss med ett hittills sällsynt besök. Maken och jag har spenderat ett par timmar med att gräva i ordning trädgårdslandet så nu är det redo för plantering. (Min del av jobbet hade garanterat gått fortare om jag inte växlat grävandet mellan att sitta vid dammen och spana efter salamandrar.) Fjolårets grönsaksskörd var en totalkatastrof så vi hoppas på bättre resultat i år.

Påslkliljor ger en glad färgklick i gräset.

Kamelian ser rätt så tjusig ut mot den blå himlen.

Magnoliaträdet nästan i blom.

 

Dammen ser lite skräpig ut såhär på vårkanten. 

Grönsakslandet redo!

 

Sisånandär, nu säger jag hej för den här gången. En liten svart och vit colliefröken kräver att få gå på promenad. Det är hennes första långpromenad på över en vecka. Hon kastrerades för en vecka sedan och har inte fått gå längre än korta rastningsrundor. Efter morgonens återbesök hos veterinären fick vi beskedet att det är bara att tuta och köra. 

Kits födelsedag och tvåmånadersjubileum

Idag har Kit bott hos oss i två månader och vi har även bestämt att idag är hennes födelsedag. Vi vet att hon föddes i augusti 2011 men inte vilket datum så vi beslutade oss för att göra tvåmånadersdagen till hennes födelsedag.  Denna ljuvliga lilla tjej blir modigare för varje dag som går. Den panikslagna stackare vi fick hem för två månader sedan har förvandlats till en livlig och mycket gladare hund. Hon har upptäckt att vårt hus är en riktigt trevlig tillvaro för en liten border collietös. Här finns en trädgård med grönsaksland där man kan smäcka i sig både bondbönor och jordärtsskockor så det står härliga till. Potatis funkade ypperligt det med tills husse fick för sig att gräva upp dem. Kit var inte alls speciellt imponerad av detta påhitt. Inne hittar hon på en massa bus som att sno vedträn, fjärrkontrollen, sockar och annat som vi påpassligt lämnat inom räckhåll för en nyfiken liten hund. Vardagsrummet är en trevlig plats där hon märkt att det går alldeles utmärkt att hoppa upp i fåtöljen, vidare till bordet, sedan till den andra fåtöljen och soffan som sista anhalt. Soffan är en utmärkt plats att attackera Bartley ifrån. Helst ska förflyttelsen mellan fåtölj, bord och soffa ske i niohundra knyck så allt man ser är en svart och vit virvelvind som far genom rummet. Bartley tycker att det är hur lajbans som helst att ha fått en lekkompis och står ut med att bli dragen i öronen, hoppad på och och utsatt för allmän msshandel. Det är en ren fröjd att se hur de busar, skuttar, hoppar, brottas och härjar. Undrar bara hur länge till möblerna pallar denna oömma behandling.

Lilla tösen har fortfarande en bra bit kvar att gå men varje dag tar hon små, små yttepyttesteg åt rätt håll. Jag hoppas i alla fall att hon haft en trevlig födelsedag. Hon började den med att sno husses strumpor och sedan dricka hans te. Sedan följde långpromenad med bus och lydnadsträning. Det sistnämnda innefattar inkallning, något som inte alls är speciellt roligt. Varför ska man komma till matte när man kan lukta, sniffa, springa runt och hoppas på att det dyker upp ekorrar, fasaner, rådjur som man kan springa efter? Efter jobbet blev det ytterligare en långpromenad och jag är säker på att hon kommer att klämma in en massa bus med Bartley också innan dagen är över. 



Kit på kvällens promenad.

Kit fortsätter att posera snällt medan Bartley har andra planer.

Hon har normala proportioner, jag lovar!



Dag 12 med Kit

Kit har nu bott hos hos oss i 12 dagar. Under den här korta tiden har hon gått från att bli panikslagen vid minsta ljud och rörelse och nu börjar hon sakta men säkert att inse att det här är ett rätt så trevligt ställe för en liten hund. Hon har börjat hänga med på promenader och hon har upptäckt att det är något som verkligen är roligt. Hon studsar omkring som den valp hon inte fått vara, luktar på allt och går på upptäcksfärd i den mån långlinan tillåter. Hon har börjat få kläm på baskommandon som "kom" och "hitåt". Även om vi kommit en bit på vägen har vi ändå långt kvar. Men det går åt rätt håll och hon blir lite mera självsäker för varje dag som går. Det är en fröjd att se henne studsa runt med högt buren svans och ett lyckligt och avslappnat ansiktsuttryck.

Bartley Busfrö verkar också nöjd med nykomlingen. Även om de inte leker så mycket är han väldigt snäll och försiktig med henne, det är precis som om han förstår att han måste gå varligt fram med henne.

Här skuttar en glad Kit omkring i gräset.

Kit första kvällen hos oss. En väldigt rädd liten tjej med orolig blick.

En mycket gladare Kit på tolfte dagens skogspromenad.

Välkommen Kit

Bloggen kommer från och med nu huvudsakligen att handla om en liten border collie vid namn Kit. Denna svarta och vita lilla tik är 10 månader och hon har haft en väldigt tråkig start i livet. Hon kommer från en gård i Wales där hon blivit illa behandlad eftersom hon inte dög som fårhund. Hon är rädd för sin egen skugga och har totalt tappan tron på människan. Ilskan kokar i mig när jag ser hur hennes valpiga nyfikenhet förstörts och ersatts av rädsla och misstänksamhet. Hon har aldrig bott inomhus och har troligast aldrig fått uppleva kärlek, värme och trygghet. Den här lilla tjejen flyttade in hos oss onsdagen 13:e juni. Hon var totalt panikslagen och kröp ihop i ett hörn när vi kom nära henne. Vi började med att ta ut henne i trädgården. Skräckslagen kröp hon ihop under magnoliaträdet och låg där och tittade på oss med misstro och rädsla i blicken. Efter en stund fick vi henne att krypa fram ett par decimeter för att ta lite hundgodis. Så kom hon en liten bit till. Så en liten bit till. Till slut låg hon en bit ifrån mig med slakt koppel. Chris gick och hämtade lite mat som hon åt upp. Resten av kvällen spenderade hon ihopkrupen i vardagsrummet och försökte krypa in i väggen varje gång vi närmade oss henne. Till slut lutade hon huvudet i min hand när jag klappade henne. Hon fortsätter att göra små framsteg och hon blir modigare för varje dag som går. Nu kommer hon fram till mig utan att jag behöver locka henne med godis och hon har kurat ihop sig och somnat bredvid mig med huvudet i mitt knä ett flertal gånger. Hon är inte längre lika rädd för trädgården och går nu riktigt fint i selen. Vi törs inte ha henne lös i trädgården ännu eftersom där finns så många skrymslen där hon kan gömma sig. Igår hade vi ett rejält genombrott där hon verkar ha besegrat rädslan över att vara i trädgården. Hon skuttade runt och gjorde lekinviter till Bartley som i sin tur inte riktigt visste hur han skulle hantera det. Inne i huset upptäckte hon en leksak som hon kastade runt och busade med. Rara lilla Kit avsaknar allt vad självförtroende och tro på människor heter så nu är det vår uppgift att få henne trygg och harmonisk. Hon verkar ha förstått att vi inte vill henne något illa men steget därifrån till tillit är stort. Hittills går det över förväntan men jag är säker på att vi kommer att uppleva motgångar under resans gång. Jag är så glad över att personalen på rescue centret gav oss förtroendet att ta hand om henne.

 Kort efter hemkomsten. Det tog över 20 minuter och massor med hundgodis innan hon kom så här pass nära.

Första mötet på rescue centret.

Sov gott Sadie

Nu börjar mina blogginlägg likna det engelska bussystemet igen. Först ingenting på evigheter och så flera på en och samma gång. Nåja, ska bloggen återupplivas så är det väl lika bra att jag gör det med besked när jag ändå är igång. Pappa kan visserligen inte längre läsa den men jag är säker på att han inte skulle vilja att bloggen lades ner.

De sista sex månaderna har varit skit rent ut sagt. Jag ber om ursäkt för ordvalet men det finns ingen annan beskrivning. Som om det inte var tillräckligt att förlora pappa så hade livet ännu ett sorgearbete i beredskap åt mig. Vår fina lilla collieflicka Sadie lämnade oss den 28:e maj. Ena dagen var hon en pigg, kry och glad hund. En dryg vecka senare togs hon ifrån oss. Hon fick en otäck infektion i bakbenet och tyvärr blev det för mycket för henne. Hon hade börjat göra framsteg men så visade ett blodprov att hennes njurar var påverkade. Vi klamrade oss fast vid hoppet att det bara var tillfälligt men vi visste innerst inne att hon inte skulle ha styrkan att kämpa emot den hemska infektion som härjade i hennes kropp. Dagen efter fick vi det fruktade beskedet. Hennes njurar var på väg att ta slut. Vår intelligenta, fina, oerhört speciella lilla collieflicka med de vackraste bärnstensgula ögonen fick somna in och det sista hon hörde och kände var våra lugnande röster och smekande händer. Sov gott lilla Sadie. Du var en oerhört älskad och speciell hund.

Vila i frid älskade pappa

Så var det dags att återuppliva bloggen som legat i träda i över ett halvår. Det var tänkt att nästa inlägget skulle bli ett sådant där käckt inlägg fullt av julförberedelser, pepparkaksbak och prasslet av julklappspapper. Ett sådant där man riktigt känner att julen är på gång. Det fanns en anledning till att se fram emot julen. Vi skulle ju hem till Sverige och fira jul för första gången på sex år och det skulle bli den bästa julen på åratal. Vi kom visserligen hem till jul men inte under de omständigheter vi hoppats på. Nu närmar jag mig huvudanledningen till bristen på blogginlägg. Den beror på att min största anhängare lämnade oss den 30:e november 2011. Det blev begravning efter pappa istället. Pappa, jag sa aldrig någonsin medan du levde att jag älskar dig men jag hoppas att du förstod det i alla fall. Ord kan inte sammanfatta känslan att ha förlorat pappa så jag tänker inte ens försöka. Men jag vill bara säga: Pappa, jag älskar dig.