Nedräkning inför semestern!

Den här tiden nästa vecka kommer vi att vara i Sverige, närmare bestämt på X2000 som ska ta oss till Sundsvall. Det ska verkligen bli roligt att komma hem en sväng. Första natten ska vi bo hos broren med familj, jag riktigt längtar efter att få pussa på lilla Olivertrollet som nu är ett år och två månader. Sedan bär det av norrut och på tisdagen blir det en tripp ännu längre norrut, nämligen till fjällen.

Förutom förberedelser inför semestern knallar livet på som vanligt här. Enda undantaget är att svärfar drog på sig en otäck infektion i benet så det blev en dryg veckas sjukhusvistelse för honom. Nu är han hemma igen och verkar må riktigt bra. Vovvarna är också glada över att "farfar" mår bättre igen för det innebär att deras promenader inte kommer att påverkas. Eftersom det blir lite väl mycket att dumpa tre hundar på svärfar och hans fru, speciellt då en av dem är av en aningen bångstyrigare natur ska de bara passa Sadie och Mutley. BusBartley ska till sin före detta matte. Den aningen bångstyrigare voffsingen vid namn Bartley börjar bli riktigt duktig. Inkallningen går bättre för varje vecka och lydnadskursen har visat sig vara en stor succé. Han älskar verkligen att jobba och det är så roligt att allt jobb gett och fortsätter att ge goda resultat.

På träningsfronten för min del är det cykling som gäller för hela slanten. Jag, maken och några till har anmält oss för London till Brighton rutten, en vända på nätta 9.1 mil. Det har inte blivit något cyklande alls under vintern så nu måste konditionen byggas upp igen. Men eftersom grundkonditionen redan finns bör det gå hyfsat lätt att få upp flåset igen.

Meeera snööööööööööö

Det har dumpit ner en hel mängd av den vita varan sista dagarna. Hela England har stannat upp, det har sänts extra nyhetssändningar om snöfallet och minusgraderna. Lustigt att det som är vardagshändelser under svenska vintern orsakar värsta kalabaliken här. Kontoret har stängts tidigare flera dagar och mängder av mina kollegor har inte kunnat ta sig till jobbet. Den största delen av snön föll natten mellan tisdag och onsdag förra veckan. På onsdag morgon insåg jag att det inte skulle vara möjligt att ta bilen till jobbet. Sommardäck på hala, oplogade vägar kombinerat med de backar vi måste ta oss uppför och nerför är inte speciellt lyckat. Jag totalvägrade låta mig besegras av ett par decimeter snö så jag tog på mig lämpliga kläder och påbörjade den milslånga promenaden till jobbet. När jag var halvvägs kom en man körandes i sin Land Rover. Hygglig som han var stannade han och frågade om jag ville ha skjuts. Längre fram fick han sladd och hamnade i diket. Fram med spaden för att gräva ut honom. Efter lite grävande och knuffande så var bilen ute ur diket. Nästa hinder var ett träd som fallit över vägen. Killen med Land Rovern var ordentligt utrustad. Bland alla hans verktyg och prylar fanns ett rep som kom till användning. Efter en liten stund var trädet ur vägen och vi kunde fortsätta. Jag tror aldrig jag har haft en så händelserik resa till jobbet förut!

I torsdags var jag ledig så behövde inte bekymra mig om hur jag skulle ta mig till och från jobbet. Vid lunchtid ringde det på dörren och utanför stod några kompisar med barnsligt förväntansfulla leenden. Med sig hade de två kälkar och en pulka. Jag som inte åkt pulka på åratal var inte svår att övertala. Ytterkläderna åkte på i ett nafs och självklart följde jyckarna med också. Vi hade hur kul som helst, snacka om att bli barn på nytt! Hundarna hade också jättelajbans, de sprang upp och nerför backen som galningar. Efter ett par timmars barnslig aktivitet gick vi hem till en kompis där vi drack upp det sista av hennes glögg och mumsade i oss vårrullar och annat smått och gott som hon hade liggandes i frysen respektive kylen.

Det var fler som kommit på idén att åka kälke

Kälkbacken med kyrkan i bakgrunden

Maken på väg upp efter första åket

Maken och Jill på väg ner, Colin och Mia på väg upp

Backen nerifrån

Längs vägen på väg hem

Gott Nytt År

Jaha, så sitter man här första dagen på det nya året sådär lagomt trött och seg som man blir när man går och lägger sig halv fem på morgononen och stiger upp strax efter halv nio. Vi spenderade sista kvällen på år 2009 i glada vänners lag. Det blev en mycket trevlig nyårsafton med mängder av bubbel och bra musik.

Julen har förflutit i stillhet. Det var ju tänkt att pappa skulle fira jul med oss men den planen skar sig då pappas hälsa tyvärr satte stopp för resan. Verkligen oerhört superjättesynd men det var bara att acceptera att saker och ting inte alltid går som planerat. Vi hade en trevlig jul i alla fall på varsitt håll. Pappa firade jul med min bror, hans flickvän och deras lilla busunge. Maken och jag bjöd in några vänner på glögg och pepparkakor på juldagen. Efter att ha värmt upp med glögg tyckte vi att en öl på puben var en väldigt trevlig idé. Hemma igen öppnade vi julklapparna. Bästa klappen var min iPod touch, jag har blivit som en barnunge med en ny leksak. Det är en helt fantastisk pryl. Jag har fört över en massa musik, lite foton och laddat ner ett helt gäng podcasts. Vi tog det lilla lugna resten av dagen och åt inte vår julmiddag förrän halv tio på kvällen. På annandagen åkte vi till svärfar och hans fru. Det blev första gången de träffade BusBartley. Hans uppförande var hyfsat tillfredsställande och svärfar med fru blev väldigt förtjusta i det nya tillskottet. Allt han ställde till med var att få upp locket på komposttunnan och sätta i sig kokta ärter, få ner ett tomt ostpaket och slicka svägerskans tack och lov tomma efterrättsskål.

Snöööööööööööööööö

Här har det snöat ordentligt, det föll över en decimeter snö under natten mellan torsdag och fredag. Det var kaos i Sussex och alla andra grevskap som drabbats av den vita nederbörden. Skolor stängdes, folk på motorvägen hade blivit tvungna att övernatta i sina bilar och det var allmän kalabalik. Som svensk från landets norra delar tycker jag att det är ordentligt patetiskt att lite snö kan skapa sådan kaos. Men snön är ju inte en naturlig del av vardagen under det engelska vinterhalvåret så de är inte förberedda på samma sätt.

Hundarna tyckte att det här med snö var hur lajbans som helst. De for runt som ystra gnukalvar och hade allmänt roligt. Kameran var en nödvändighet under morgonpromenaden och här nedanför finns några av fotona.

Sadie poserar medan Bartley har fullt upp med att undersöka vad som finns under det omkullfallna trädet.


Mutley vid grinden.

Snötyngda träd.

Synen jag möttes av när jag kom in i skogen.

Sadie och Bartley busar på fältet.

Bartley racar runt.

Trädgårdsvy från balkongen.

Bild tagen från altandörren.

Duuuuktig Bartley och duktig Toto

BusBartley och jag var på privatträning i söndags för att få tips och råd om hans urusla inkallning. Det gick verkligen jättebra och busjycken var hur duktig som helst. Instruktören tyckte också att han gjort väldigt bra ifrån sig. Om en vecka börjar vi lydnadskurs, något som jag ser framemot. De sista dagarna har vi verkligen jobbat på det instuktören gick igenom och sett kanonresultat på så kort tid. I morse satt busen framför mig och var helt fokuserad på mig trots att fasaner kacklade från alla håll och kanter. Vi fick även in några riktigt klockrena inkallningar. Eftermiddagspromenaden tog vi på Ashdown Forest, en vända som jag inte gått på flera månader. Trots en hel massa goda lukter var BusBartley superduktig och kom som en oljad blixt på varje inkallning. Långlinan som införskaffades förra veckan har visat sig vara ett kanonbra redskap. Träningen har verkligen gått över förväntan, jag hade aldrig i min vildaste fantasi kunnat föreställa mig att vi skulle se resultat så här fort. Idag investerade jag även i en klotång. Maken skrattade åt mig och önskade mig lycka till med att klippa klorna på BusBartley. Han avskyr nämligen att få sina tassar hanterade. Sadie var först med att pröva klotången. Hon är världens mest samarbetsvilliga hund så där är det bara att klippa. Så blev det BusBartleys tur. Lite lirkande och lugnt prat och vips så var klorna på alla fyra tassarna klippta. När det var dags för byrackan Mutley var jag tvungen att ta hjälp av maken. Det eländiga hundskrället slingrade sig som värsta bläckfisken men efter en liten brottningsmatch var även denna jyckes klor avklarade.

Så kommer vi till del två i rubriken. Det var min tur att ta hand om pållen idag. Det var soligt för en gångs skull så hästarna kunde gå ut i hagen. Sista dagarna har de stått inne pga regn, regn, regn och lite mera regn. Marken i skogen har förvandlats till värsta lerträsket så det blev bara en tur fram och tillbaka längs vägen idag. Vi hade varit ute i bara några minuter när vi stötte på min värsta mardröm. En traktor utrustad med häckklippningsredskap. Typ ett redskap som ser ut som en stor lyftkran. Till råga på allt väsnas den för kung och fosterland också. Det kändes inte sådär jättekul att försöka få hästen förbi men det gick som en dans. Föraren var hygglig och stängde av klippredskapet men satte igång det så fort vi kommit förbi. På vägen hem mötte vi samma fordon igen. Den här gången var hästen inte alls lika lugn för nu kom ju monstergrejen emot honom. Föraren stängde av klippredskapet igen och startade upp när vi gått förbi. Då blev hästen livrädd, skuttade i sidled, tog några galoppsteg och kändes väldigt kort och hoptryckt. Jag satt lugnt, pratade med honom och manade på med skänklarna. Bara någon minut senare var han helt lugn och sansad igen. Jag blev så glad över att det gick så pass bra och att vi klarade av situationen utan problem.

Nu är det sängdags för min del, sitter här och gäspar käkarna ur led.

Trött som en gnukalv

...är precis vad jag är. Har avslutat ett inte alltför trevligt skift där precis allt gått käpprakt åt pipsvängen. Som grädde på moset har Bartley skadat sporren på höger framben och skurit sig på taggtråd. Maken fick ta honom till veterinären i lördags medan jag var på jobbet. En nätt utgift på en sisådär 150 pund. Precis vad man behövde såhär före jul. Nu har hundskrället ett bandage på tassen och en tratt på huvudet. Som tur är har han anpassat sig riktigt bra med tratten och det verkar inte bekomma honom att han har vad som liknar en stor lampskärm runt halsen.

Imorgon bitti tänker jag inte kliva upp före åtta, kanske ska jag unna mig en kopp kaffe och en lässtund också innan jag masar mig ur sängen.

Något som står på morgondagens agenda är införskaffandet av en långlina. Jag hoppas att jag med hjälp av långlina, ett ton hundgodis och en maxiportion tålamod kommer att få bukt med Bartleys inkallning som i nuläget är ett katastrofområde.

Sist men inte minst fick jag en jättetrevlig nyhet igårkväll. Pappa kommer hit och firar jul med oss! Och med den glada nyheten avslutar jag kvällens inlägg och pallrar mig iväg till sängen.

Höstrusk

Nu är det sådär riktigt härligt ruskigt höstväder. Regn, blåst och sådär mysigt ruggigt som det bara är på hösten.

Nu har det gått nästan tre veckor sedan Bartley flyttade in. Han har gjort sig ordentligt hemmastadd och verkar trivas riktigt bra med tillvaron. Vi har haft några tillfällen där vi inte riktigt kommit överens men i det stora hela går det kanonbra. Han är en urmysig hund som man blir glad av att ha omkring sig. Enda smolket i glädjebägaren är inkallningen som är under all kritik men med ett ton hundgodis och en packe tålamod ska det nog lösa sig.

Byrackan Mutley

Bartley vilar på sängen med husse och Sadie

Tre slagna hjältar